"Så du kommer vara mammaledig till nästa december, eller?"
"Nej. Jag ska tillbaka i juni."
"Juni? Jamen det blir väl kul."
Jag räknar det inte som att min riktiga mammaledighet började förrän i november, när vi blev utskrivna, men det skulle alltså ändå innebära att jag var ledig över ett år ifall jag stannade hemma till december.
Administratören på mitt jobb har också påpekat ett par gånger att min ledighet låter "lite kort". Sånt här får mig att fundera på följande.
1. Vad har folk för lön egentligen? Eftersom det verkar helt problemfritt för många att bara ta ut fem föräldradagar i veckan hela ledigheten. Eller ännu mindre. Så de kan dryga ut tiden hemma i ett år eller till och med ett och ett halvt år.
2. Vad har folk för kostnader egentligen? Det verkar i alla fall inte som att de amorterar femtusen kronor i månaden på ett topplån, som ett anonymt föräldrapar jag känner...
3. Är det ingen som tycker att sex månader hemma med barnet är fullt tillräckligt, till att börja med? Ingen som börjar längta efter att få byta av lite och göra något annat på dagarna när några månader passerat?
Min arbetsgivare har en cool grej som heter föräldrapenningtillägg. Det är ett ekonomiskt stöd på en lagom summa pengar som betalas ut när man är föräldraledig. När vi ordnade med den här saken kom frågan upp om ifall N också hade rätt till nåt sånt, men det måste han förstås kolla med sin arbetsgivare. Administratören på mitt jobb hade i alla fall aldrig varit med om att en pappa hade kommit ifråga för tillägget. Det här kan nog också ha någon del i hur folk på jobbet tänker sig att man planerar sin föräldraledighet.
8 kommentarer:
Gör som du vill och känner. Jag har varit hemma länge. Vi har kunnat leva på min mans lön. Men följ ditt hjärta och vad du vill. Pappan kan ju också vara hemma.
Ja, jag och N ska dela på ledigheten. Han har meddelat att jag kan glömma att han ska skriva över några dagar på mig. Inte för att jag hade bett honom :) Det känns i alla fall jätteskönt.
Jag tar nog en liten tur ledighet efter att N har haft sin. Men just nu känner jag att ett halvår räcker gott och väl.
Jag gick ju tillbaka och jobbade efter 4 månader, bara för att A ville vara hemma och ta del av spädbarnstiden han med. Sen var han hemma i 3 månader innan jag fick ytterligare 5½ månad. Det är väl som man själv känner. Jag tyckte det var skönt att kunna börja om att jobba så pass tidigt och sen få en hel sommar med G. A fick förstås skriva över några dagar på mig sen i oktober men det var mest bara för att jag skulle vara hemma tills inskolningen på dagis var klar. Och ett halvår är inte alls illa, det är ju upp till er hur ni vill göra med eran ledighet! (Och det är definitivt ingen nackdel att pappan får vara hemma med lillen/an medans dom fortfarande är så pass små. Tvärtom, enligt min mening!)
Tyckte du och A löste det jättebra.
Ja, N vill ha del av lillans babytid och jag tycker det känns jätteskönt att kunna lämna över till honom, tänk scenariot, mitt barn är helt tryggt och jag kan få komma ut och göra lite annat. Vi har i och för sig haft det lite speciellt, lite tungt ibland, så det känns otroligt skönt att veta att man kan få avlastning.
Och så har jag ju varit inne i det här länge redan. Med sjukhustiden och så. Och det behöver jag få lite distans från.
Jag upptäckte till min förvåning att jag skulle kunna vara hemma resten av livet. (Från att inte veta om jag alls ville ha barn till att börja med) Fast att jobba 50% skulle vara helt perfekt!
Så nu har jag till min förvåning rört mig från den politiska vänsterns kvoteringssida till den högra valfrihetssidan i fråga om föräldraledighet. (Alltså inte i andra frågor)
Eller, oj vad konstigt det såg ut med "resten av livet"... :D
Jag menar att jag trodde jag skulle bli knäpp av att gå hemma, men nu säger känslan att jag skulle vilja vara hemma tills hon börjar skolan.
Nu är ju inte det genomförbart...
Att få barn var tusen miljarder triljoner gånger roligare än vad jag hade kunnat tänka mig. Men att vara barn"ledig" som jag har varit det är nog mera påfrestande än i normala fall. Det ultimata vore dock om vi kunde vara hemma tillsammans. Men det går ju inte.
Och så längtar jag så fruktansvärt efter att kunna teckna. Det ska bli hur kul som helst.
Skicka en kommentar