Semestern närmar sig.

Snart slutar jag. Då är det semester. Vi ska åka bort ett tag. Bo i stuga och en del på luftmadrass. Min systerdotter är så söt och hon kan nästan borsta tänderna själv. Hon är så modig att hon nästan vågar gå ända fram till N. Hon älskar båtar och har busiga skor som brukar hoppa på fel fot. Vi träffade henne och syrran igår när vi var ute och blev finbjudna på middag hos mina föräldrar i stugan. Tänk att jag och N också ska åka till en stuga. Fastän det bara är en lånestuga måste det betyda att vi är stora nu. Jag har tänkt titta på solen över sjön, filosofera med ett glas vin i handen och dra konstnärliga streck på pappersark som jag sedan kontemplerar i allvar.

Irritation.

Varför blir jag så irriterad på folk som har en massa egenpåhittade prestationskrav på sig? Det är tjejer mellan tjugo och trettiofem-nånting som är (som det heter i platsannonser) "drivna" och de kan aldrig tillåta sig att slappna av och bara vara nöjda. En frågade på sin blogg om det är fördomsfullt att tycka att folk som kan sola på stranden är TRÅKIGA för att de bara kan ligga och slappa en halv dag! Vad fan är det för resonemang? Det är väl härligt att kunna slappna av. Bara för att inte du kan det behöver det ju faktiskt inte vara något fel på folk som kan det.
De självpryglande unga kvinnorna låter så här: Ååh, semester! Dessa är böckerna jag ska läsa under min ledighet (räknar upp sju titlar). Åh, jobbet ringde! Jag saknar förmågan att säga nej när jag får chansen att visa mig duktig! Nu jobbar jag dygnet runt fastän jag får magkatarr, bloggar om det och förväntar mig att få BERÖM för det på bloggen! Hjälp, jag får ätstörningar!

Man bara men herre gud, tagga ner. Slappna av och var lite snäll mot dig själv för en gångs skull. Knäck en folköl, lägg upp fötterna på soffbordet och ät lite ostchips. Smit undan från ansvar någon gång istället för att ställa dig i skottgluggen hela tiden frivilligt i väntan på någon slags belöning. Ingen kommer tycka att du är DUKTIG för att du har jobbat så hårt att du blir sjuk! Idiot!
Det här kanske jag tycker för att jag fungerar precis tvärt om när det gäller yrkeslivet, sportutövning och alla slags prestationer utanför mitt sociala privatliv. Är... är jag... underamtitiös?

Om förlossningsskräck.

Vad många s det var i det där ordet. Jag är orolig att jag kanske lade dit ett för mycket på något ställe.

Jag har varit och läst i Jojo Falks härliga blogg med serier om bland annat hennes graviditet och förlossning. Under ett inlägg diskuteras förlossningsskräck i kommentarerna och olika vinklar kommer fram. Flera har fött både naturligt och med kejsarsnitt och beskriver kejsarsnittförlossningen som "rena semestern" och sånt i jämförelse med den vaginala. Flera som pratar om smärtlindring (! som att man skulle välja bort det frivilligt. Vad vinner man på det?) och planerat kejsarsnitt avslutar med "och inte är jag en sämre mamma eller kvinna för att jag valde det" eller något sånt. En tjej skriver däremot att hon fick bättre självförtroende som kvinna av att ha klarat en vaginal förlossning.

Ja, det kan jag väl på sätt och vis förstå att man kan få. Inte som kvinna kanske, men som person. Om man klarar någonting som man är rädd för så är man ju modig. Är man inte rädd så finns det ju inget att vara modig över. Men om man ska försöka pressa sig själv till det beror på hur rädd man egentligen är. Om man vet med sig att man faktiskt är sjukligt rädd så är det bäst att planera in ett kejsarsnitt om man har möjlighet tycker jag. Några på mitt jobb sa härom veckan att de inte tycker att kvinnor ska få rätt till kejsarsnitt om de inte har medicinska skäl. De ska inte få göra kejsarsnitt "bara för att det är obehagligt". Jag tycker det är så oförstående mot folk som har andra problem. Om man har något psykologiskt problem, som panikångest eller fobier så ska läkarvården och alla andra ta det på lika stort allvar som om problemet vore fysiskt. Något annat vore omänskligt. Här på jobbet jobbar vi flera våningar upp och trapphuset har en stor glasvägg som går hela vägen upp. Det är flera som inte "kan" gå i trapporna här mellan våningarna på grund av höjdskräck. De tar hissen istället för att inte få panik. Bland annat en av tjejerna som pratade om kejsarsnitt. Höjdskräck är en sån där rädsla som är helt okej att ha utan att någon reagerar, man kan prata helt öppet om det. Ingen skulle få för sig att tvinga ut de höjdrädda mot glasväggen på åttonde våningen eftersom de bara tycker det är "lite obehagligt".

Själv vet jag inte hur jag ska göra med förlossning i framtiden om det nu skulle bli aktuellt. Det kanske är okej att välja kejsarsnitt om jag samtidigt jobbar bort min insektsfobi genom att föda i en myrstack?

Samhällets mellersta värld slår till igen.

En vacker dag. En cafe au lait i magen. Trevliga arbetskamrater. Men ändock en skvätt smolk i bägaren. Som jag redan tjatat av mig om på andra ställen blev min dator på jobbet stulen igår. Det största problemet är att mitt arbete försvann med den. Av någon anledning hade inte mina dokument sparats på min användare på servern. Först tänkte jag att det inte gjorde så mycket, för jag har ändå ganska mycket tid att göra om saker. Men nog känns det drygt att vara tvungen att skriva om en massa texter. Åaah! Jag måste kolla om fakta och göra om alla formuleringar som jag äntligen blev nöjd med, som jag inte kommer ihåg. Layoutdelen däremot är roligare att göra och lättare att komma ihåg, så det är okej. Resten av mitt arbete sparar jag till mig själv i höst.

Plötsligt händer det.

Idag kommer min sambo hem.

Nytecknat.

Om hår.

Behöver klippa mig. Det var ett år sen jag var hos frissan sist och mina hårstrån har nog inte bara fem toppar var vid det här laget. Läste just en Rockystripp som förklarar exakt varför jag undviker det. Jag hatar att få frågan om vad jag gör. Oavsett vad jag svarar så är det jobbigt. Jag vill inte PRATA om det! Kom just på att jag själv gjort en stripp om det här för några år sen. Poängen är att man borde kunna få välja att bara kryssa i en anonym-ruta på något kort eller nåt direkt när man kommer in i salongen. Undrar hur många som undviker att klippa sig för att det är jobbigt att kallprata med frisören?
(Undrar hur många som undviker att bli frisör trots sin kärlek för hår på grund av hur jobbigt det är att kallprata med kunder? Ett okänt mörkertal.)
Säger man att man pluggar är det alltid något konstigt ämne man läser, som man måste förklara både vad det innebär och "vad man blir av det" och där man känner att man håller på att uttråkas till döds bara av att försöka avsluta sin egen mening.
Om man är tecknare är det ännu värre! En del verkar tro att det skulle vara roligt att få berätta om sånt, att man vill prata om det, men jag tycker bara det är pinsamt. Jag tror jag undvek att berätta om det för min killes släkt i mer än ett år av det skälet.
- Jaha pluggar du eller jobbar du eller..?
- Jag har egen firma...
- Jahaa, vad gör du då?
- Jaao, jag tecknar serier och gör illustrationer och sånt...
- Jahaa, vad kul!
- Hehe, jo det är kul...
- Vad tecknar du för nån serie då?
(Aaarrrrrgh, nej! "Jo, jag tecknar serier och skämtteckningar om snorrar!") - Eheh, nej, det är... humorserier för lite olika tidningar och så.
- Jahaa, vad roligt, hahaa...
(Samtalet hankar sig fram ett tag i frisörens tro att jag är en rolig person. Tyvärr är jag otroligt tråkig i direktkontakt och samtalet självdör alternativt släpar sig fram under plågor.)

Nu har jag skaffat ett jobb som ingen fattar vad det är heller. Jag kommer att hamna i samma situation som när jag läste det konstiga ämnet som ledde till det här konstiga jobbet. Och till skillnad från en del andra så vill jag INTE prata om mig själv och förklara om vad det är för något fruktansvärt spännande jag sysslar med och varför jag är en sån viktig kugge i hjulet.
Jag kommer att få gå i flätor till pensionen.

En onödig affär.

Ringde och sa upp mitt mobilabonnemang hos dåliga Telenor. Det kommer bara kosta mig trehundra kronor. Hon i andra änden undrade varför jag ville säga upp abonnemanget.
- Det finns ingen täckning, sa jag.
- I Växjö?
- Jag har flyttat till Luleå för några veckor sen.
- LULEÅ? AAAhahahahaa! Ja då förstår jag att det inte finns så mycket täckning, haha.
- Eh, okej...

Hej igen, Telia.

Min fräscha lunch på stan III.

Går genom stadsparken på väg tillbaka från lunchen. Två alkoholister bråkar argt och skränigt vid en fontän.
- Kvinnomisshandlare!
- Men du då!

Cyanide and Happiness.

Höhöhöhö, arrgh. Cyanide and Happiness är en bizarr webbserie som hittas på av några olika konstiga killar. Roligt att läsa när man har tid över. Och gratis.


Cyanide & Happiness @ Explosm.net

Yeey, fredag!

Fredag. Äntligen, säger jag, inte för att jag är slutkörd utan för att jag har drabbats av lyxproblemet att det saknas verksamhet på gång här. Jag kan ju kolla över webben och se om något kan förbättras, läsa i pärmar och träna på pressmeddelanden. Men inga egentliga uppdrag just nu.

Angående mitt privatliv är det så livlöst att jag funderar på första hjälpen. Eller kanske låta det stackars aset somna in för att slippa lida.
Att vara låtsassingel har medfört olika förändringar. Till exempel att det inte finns någon speciell anledning att gå hem från jobbet. Jag kan sitta här hur länge som helst, den tomma lägenheten kommer inte sakna mig liksom. Att laga mat har också känts meningslöst och konstigt nog har hela matlusten försvunnit och det enda som möjligtvis kan locka är en påse chips. (Jag hörde att detsamma har hänt för min sambo.) Lusten att dricka öl på kvällarna har ökat (check för sambon också) så pass att jag lade in en ölblockad under den här veckan för att inte förvandlas till en patetisk alkis som ligger och sjunger sentimentala visor i ett folkölsrus om kvällarna.
Man kan inte ens unna sig att sakna, för då kan man hamna i en nedåtspiral som olyckligtvis kan sluta i regelrätt vansinne. Man bara lever i ett vakuum i nuet.
Kompisar och familj finns ju, men de har ju förstås också jobb och egna liv. Och även fast det är roligt att umgås med familjen och vännerna ibland, så ersätter det faktiskt inte min sambo. Snöft snöft snöft snöft. Nu ska jag gå hem och somna i min egen urin.

Kärlek.

Missionärer i faggorna.

På vägen tillbaka från lunchen (som ägt rum i lägenheten eftersom jag glömde matlådan där) blir jag hejdad av ett par amerikanska missionärer som vill värva mig till sin kyrka. De frågar mig om jag tror på Gud.

Alternativa svar:
A. - Jag dyrkar bara min mjukisdocka, Brainy Jane.
B. - Jag tror på Satan.
C. - Har ni läst Richard Dawkins? Höhö. (Följt av att missionärerna slår ner mig.)
D. - Jag är för sen till jobbet för att ge mig in på den existentiella diskussionen.

Jag valde mesalternativet D.
- Men får vi träffa dig igen för att samtala om hur Gud kan hjälpa dig? frågar den av killarna med kristnast uppsyn. Jag följer min normala mall, skriker "Samtala själv, kärring!" och lubbar som fan. Nä det gör jag inte. Jag nöjer mig med ett moget "Jag är inte intresserad av det". Undrar om de tyckte att jag var otrevlig. Men isåfall kan de ju glädja sig åt att jag hamnar i helvetet nu!